Titti through life

Ibland gör jag upp en verklighet inne i mitt huvud, hur jag så gärna VILL att saker o ting ska vara. Men sällan blir det så. Idag var en sådan dag. Från början till slut faktiskt. Jag vet inte hur jag ska göra i vissa lägen, men på något sätt löser det sig säkert i längden. Men jag har en känsla av att jag inte kommer vara den som klarar mig helskinande. Jag kommer att förlora. För går man in med känslor så förlorar man alltid. Jag är trött på att förlora. Jag är trött på att ha förhoppningar. Jag är trött på att vara ensam. Låt mig bli en del av dig, jag behöver dig... Snälla!!!!

Är så himla ledsen! Kan inte sätta ord på hur mycket det här påverkar mig. Vill bara skrika rak ut, vill inte det här!!!! Varför har jag inget att säga till om, när det är ett beslut som påverkar mig så mycket?! Jag vill ju bara vara nära, få känna din närhet! Jag ser saker runt om mig som jag inte brukar se, som jag verkligen vill vara en del av, fast med dig!

Jag känner mig så otroligt ensam just nu... Snälla kom o håll om mig!

Varför skulle jag lyckas för? Det är ju fan skrivet i stjärnorna att jag INTE ska lyckas! Jag känner mig så jävla patetisk, jag skämms, pinsamt är vad det är! Jag är 30 år och har ytterligare ett krachat förhållande till min meritlista. Den jävla listan är fan milslång nu! För varje gång jag fyller på den så får folk dessutom vatten på kvarn, jag kan tydligen inte behålla någon. Det måste vara nåt stort fel på mig! Å om det nu finns nån däruppe, varför i helvete var jag tvungen att få de här känslorna, känslor som jag aldrig tidigare har kännt för någon! Till vilken nytta? För att få mitt hjärta krossa? Jag vill aldrig någonsin mera bli kär! Det enda det leder till är känslor som inte är besvarade och ett hjärta som vill gå sönder i miljoner små bitar...