Titti through life

Jag är ledsen, ähhh nä det är jag inte, jag har gått sönder!!! Jag är inte längre jag, jag är typ 1/3 av det jag var... Om ens det. Jag vill inte längre finnas, jag fattar inte varför jag ens finns till från början. Det är ju inte så att jorden skulle gå under om jag försvann. Det är ju inte så att nån skulle skriva en bok om vilka underverk jag gjorde under min livstid...

FAN!!! Hur fan kan kompisar komma före din flickvän som håller på att gå under? Hur fan kan du säga att du älskar mig, när du inte ens finns där. Du undanhåller saker du ska göra, å blir sen arg för att JAG blir arg. Du har aldrig tänkt på att jag kanske gör upp planer för helgen när jag inget vet om dina? Det har aldrig slagit dig att jag är den som får ändra mina?

Du säger att jag ska klara mig igenom jobbet på samma sätt som jag gjorde igår, men fattar du inte att det är som att be mig springa ett maraton, otränad?! Det är liksom omöjligt! Jag tömde de reservern igår.. Jag orkar ju inte en dag till! Förstår du inte att jag suttit å gråtit HELA natten?! Jag har inte sovit en sekund! Allt har bara kretsat runt vad du gör? Å varför du gör det! Vem du är med? Var du sover? Jag börjar ju fan tappa förtroendet, du undanhåller så mycket om vad du ska göra... Vad undanhåller du om inatt?

Jag vet att du säger att du inte har nåt att återvända hem till, men jag trodde att  det här var ditt hem? Var det inte det? Om det inte var det, vad var det då? Ett ställe att bara vara på? Nä jag tror inte ens du tänker så? Men hur tänker du då? Kan du inte förklara för mig?

Jag är knäckt, den här gången vet jag ärligttalat inte hur jag ska ta mig upp... Om du kunde sträcka ut din hand kanske det skulle gå lite lättare... Men din hand har varit så kall på sista tiden...